vikkii - the shorter story

Jag tänkte länge om jag inte skulle radera förra inlägget.
Jag vill inte att människor ska veta det om mig.
Jag blir så sårbar på någotvis.
Som att vem som helst kan komma och slita ut allt.
Eller, vill jag verkligen att du ska veta?
Jag vet inte. jag vet verkligen inte.
Det jag däremot vet är att när jag går förbi parkbänken som står någonstans i Valsätra
känns allt bara så jävla ensamt.
Den står där som ett minnesmärke.
Och i min fantasi har mina byxor inte torkat, sommaren har inte riktigt kommit och ciggareten har inte
brunnit upp, eller ner, whatever.
Vi skrattar fortfarande åt den roliga killen som du sa såg så rysk ut.
Det var han säkert.
Men som Timbuktu sa "Fantasi är vad vi vill ha men verklighet är det vi får"
Så,mina byxor har för länge sen torkat, sommaren är över och ciggareten är fimpad.
Men bänken står kvar.

Och hur kommer det sig att P fortfarande tänker på Killen med blåa ögon
att J längtar efter den speciella natten i ekonomikum
och jag, hur kommer det sig att jag saknar ditt ärr?
Ditt ärr.

Nu kan vem som helst komma och pissa ner mig.