vikkii

Vad får dig att ignorera mig i korridoren, vad var det som gjorde att du tittade bort, tittade ner
varför kommer du alltid tillbaka när jag är på väg att vända mig om.
du kommer inte tillbaka helt, du låter din hand svepa genom mitt hår eller
sätter fingrarna mot min hals.
bara så där.
sen går du och lämnar mig med en känsla som inte är olik panik.
varför lät du det inte stanna vid tillfällig tillfredställelse
fem minuter eller en vecka. det var ditt val.
istället drogs det ut till en månads osäkerhet.
en månad krossas så lätt under tyngden av tre år.
vart vill du komma med din ignorans, ditt sätt att sitta där och blåsa ut röken
ur dina lungor, snabbt snabbt.
så att du slipper höra min röst, mina fotsteg och andetag.
eller känslan av mitt famntag.

Jag vill inte ha fler obesvarade frågetecken.
Jag har redan fler än jag orkar bära.
och det är de som någongång kommer knäcka mig totalt.

Jag har sagt allt som går att säga.
Det finns inget nytt jag kan komma med.
Jag kan ändra åsikter, jag kan berätta olika minnen, upplysa er om min tankar.
Men i slutändan kommer samma ord, samma meningar.
Samma gamla innehåll.
Du är inte min
Jag saknar dig
Ändå vill jag skriva om Dig.
Mina fingrar vill skriva vackra, fula, onödiga ,oväsentliga ord om dig. ( till dig)
För jag dras till dig.
Och på något omedvetet eller medvetet plan vill jag att du ska läsa. 
Jag vill göra dig äcklad,upphetsad,förvirrad, arg, ledsen. Nånting. Vad som helst.
Jag kan inte vara en gråzon, antingen ska jag vara vit eller svart. svart eller vit.

Men jag vet att vi inte pratat med varandra på ett halv år.
Och det finns inget som säger att du minns.
Men jag fortsätter skriva samma ord, samma meningar
samma innehåll
För jag gillar att beskriva dig med ord.
Fast det egentligen inte går.

Jag tänkte länge om jag inte skulle radera förra inlägget.
Jag vill inte att människor ska veta det om mig.
Jag blir så sårbar på någotvis.
Som att vem som helst kan komma och slita ut allt.
Eller, vill jag verkligen att du ska veta?
Jag vet inte. jag vet verkligen inte.
Det jag däremot vet är att när jag går förbi parkbänken som står någonstans i Valsätra
känns allt bara så jävla ensamt.
Den står där som ett minnesmärke.
 Och i min fantasi har mina byxor inte torkat, sommaren har inte riktigt kommit och ciggareten har inte
brunnit upp, eller ner, whatever.
Vi skrattar fortfarande åt den roliga killen som du sa såg så rysk ut.
Det var han säkert.
Men som Timbuktu sa "Fantasi är vad vi vill ha men verklighet är det vi får"
Så,mina byxor har för länge sen torkat, sommaren är över och ciggareten är fimpad.
Men bänken står kvar.

Och hur kommer det sig att P fortfarande tänker på Killen med blåa ögon
att J längtar efter den speciella natten i ekonomikum
och jag, hur kommer det sig att jag saknar ditt ärr?
Ditt ärr.


Nu kan vem som helst komma och pissa ner mig.

Om jag fick som jag ville skulle mitt liv inte vara så mycket annorlundare än det är idag.
Om jag fick som jag ville skulle jag inte vara gladare, smalare, finare, snarare nöjdare.
Mera tillfreds.
Men nu är det så att jag går ensam hem från varje fest, spelning, fika, bio, ja allt. Inget fel i det
Om det inte var så att för varje gång, varje steg  jag tar saknar jag dig mer och mer.
Fast det  jag saknar är inte dig. För du finns inte mer. Du är någon annan.
(någon annans.)
Det är inte du som ritar mina drömmar eller hjälper mig upp när jag ligger nere och blir blöt av allt slaskvatten.
Det är inte du eller den nya som ger mig otur eller okunskap på ett prov. Det är det som gör att jag ligger kvar, inte kan resa mig upp.
Det är det som gör att jag river och förstör och förgör mig själv.
Att jag är kvar och inte du.
Att jag är kvar och det är inte du.

Jag har aldrig känt mig så maktlös som när det gäller dig. För när du är inblandad, beblandad, obehandlad gills inte mina ord. Dom blir ljudlösa små andetag.
Vem sa vad? Vad sa vem? Var det du eller jag som sa det.
Det var vi som sprang och du som fällde mig. Det var jag som föll och jag har aldrig fallit så hårt.
Fallet fick mig att spy och bryta varje ben i kroppen.
Det har gått snart ett halvt år, Sex månader, många veckor, ännu mer dagar och oändligt många timmar.
Och jag ligger kvar, på samma ställe som jag föll, med alla ben brutna och för det hatar jag mig själv.
Inte dig, hur skulle jag klara av att hata dig.
Jag vill inte längre. Snälla rara söta underbara, lämna mig ifred nu.
Jag undrar om du läser det jag skriver fortfarande?
Gör du det så snälla säg något.
För jag vill veta om du vet att jag fortfarande är kvar.
Jag vill veta om du vet att jag fortfarande är kvar.
Att jag fortfarande är kvar.
Kvar.

Det finns saker som bara existerar i dina tankar, dina drömmar.
Jag brukar drömma om saker som sen när man vaknar tror är sanna.
Det brukar ta ett tag innan man inser att allt bara är en dröm.
Som ibland när jag brukar tänka på hur gott det skulle vara att äta 7 bullar.
Efteråt tror jag att jag ätiti 7 bullar.
Eller när jag drömt något och vaknar på morgonen , sätter mig upp och tar upp mobilen
för att läsa om smset jag fick i natt som gjorde mig så glad och inser att det inte finns något sms som
väckte mig i natt.

För nej juste, min mobil vibrerar inte längre av ord du skrivit. Till mig.
Och jag glömmer faktist ibland hur lång tid det gått.