vikkii

Radio silence

Stark och svag på samma gång.
Vill skrika men samtidigt bara hålla käften.
försöker balansera alla känslor.
jag kan utan problem, jag vill bara inte.
Eller?
Broar som sakta brinner upp.

Det här slutar här.
borde hålla käften, borde lugna ner mig, borde
borde borde borde.
Är så äckligt fed up med allt.
Det står mig rakt upp i halsen.
Lämnar allt
nu jävlar har jag slungats så långt ut från min bana att jag aldrig kommer tillbaka.
Lika bra.

Hur mycket man än kämpar emot, hur ont det än gör så har livet den underbara förmågan
att gå vidare utan att du kan göra någonting åt det.
Spelar ingen roll om du ligger på sängen och känner hur hjärtat långsamt pumpar ut blod till dina ådror eller
om du är bland dina närmaste finaste vänner och skrattar, livet stannar inte.
Du kan drömma, önska,sakna, längta tillbaka till men när du sen öppnar ögonen så kommer det som
en chock när du inser att livet har passerat förbi.
Det gäller att le genom det svåra,hårda,tunga jobbiga,onda.
Le och fortsätta leva.
Tills det en dag inte är lite fejkat eller tungt. När leendet inte döljer ett sönderslaget och kaosartat inre.
Och ja det vore en lögn  att säga
att Uppsala är lika färgglatt nu som det var då.
att cheeseburgare är så goda som de var förut med honom.
att min säng är lika gosig och skön som när du låg där.
eller att jag lyser lika stark nu som med dig brevid mig.

Men uppsala har sin glans, sin färg, lite svagare bara.
cheeseburgare är fortfarande förjävligt goda
Sängen är verkligen inte lika gosig men den funkar ändå
och jag kanske inte lyser lika starkt just nu men det kommer.

Även om jag kommer fortsätta hoppas, gud vet hur länge så har jag lärt mig att inte låta tiden bara gå.
Det är dags att le genom det onda
det trasiga
det kaosartade.
Le, le,le bara le hela dagen. Och vem vet, snart kanske det spricker upp för mig med.
Och någonstans långt där inne hos mig, vet jag att allt kommer lösa sig,någongång.

(And the hardest part was letting go, not taking part)

Ja,Jag tror det här blir slutet på den här historien.

Det tog ungefär ett år för mig att komma över dig.
Jag har alltid sagt att jag är långdragen och jag glömmer inte saker som betyder något för mig lätt.
Men även jag är förvånad, jag trodde att jag skulle vara lite depp i någon månad men sedan resa mig upp
och skaka av mig allt. Det tog lite för hårt och satt kvar lite för länge och jag har ingen aning varför
det blev så.
Jag har gått vidare
Du har gått vidare
och det är jag jävligt glad över. Hur länge kan jag egentligen gå runt och älta samma jävla sak.
I slutändan handlar det bara om att vi ville olika saker. Man kan inte tvinga människor att känna något de inte känner,
eller hålla fast vid något som inte är ens eget.
Jag vet inte om du kommer läsa det här, det spelar egentligen ingen roll. Allt jag skrivit och skriver är för min egen skull.
Om jag fick dig att framstå som en idiot så var det aldrig min tanke, men jag vill verkligen inte, mest för min egen skull att det ska vara något du är glad över att du gjorde, men vad vet jag. Vad vet jag?
De finaste texterna jag skrivit har handlat om dig, gör vad du vill utav det.
Och så var de roliga slut.

De tunga andetagen bränner på min nacke.
Din arm vilar på min midja.
Lätta snarkningar
Jag låg vaken, med en puls på hundrafemtiosju.
fem kilometer från Paris stadskärna, på sjunde våningen i de första rummet till vänster
från hissen, mitt emot duscharna. I en oskön säng med äckliga lakan.
Med ett lakan över oss,som bara täckte min överkropp. Stor stadens nattljud genom fönstrets öppning.
Vårvindar som blåste in och tog bort lukten av ciggareten vi delade.
försökte andas i din takt
en timme
två timmar
tre timmar
Solen steg, människor började vakna, baksmällan började verka.
Ville aldrig somna
Verkligheten vann överlägset över drömmar.
(Om det skulle vara så att du glömt, )
I natt, ett år senare, bränner dina andetag i min nacke och din arm vilar på min midja, vi andas i takt.
Vi ligger på samma äckliga lakan och vårvinden tar sakta bort lukten.
För gamla tiders skull
Drömmar vinner överlägset över verkligheten.

SammadatumSammafrisyrSammakille

Nytt år
Nya tider
Du ska aldrig betyda mer
igen

Sov gott.
Du slipper de dåligasamvetet.
Hon har förlåtit
ingen skada skedd

Förra sommarens känslor
drar mig ner
Gå aldrg ditt igen. Gå aldrig mer

Hans sommar
Min vinter

När en liter vin förvandlar min hjärna till en enda stor dunkande massa som tar mig tillbaka i tiden
och du frågar
och jag svarar, berättar.
Hur jag försökte rista in mitt namn på din arm
när du lämnade brännmärken på min mage med dina läppar.
Vinet bedövar det som känns mest.
Mina fulla, fåfänga försök att beskriva hur du fick mitt hjärta att stanna, hur du tog din hand och
smekte bort allt beskrivligt.
Hur ger man en biologisk förklaring till kärlek.
jag skrev ner alla våra nätter på din rygg, med min tunga.
du frågar igen
Ja, jag sparade varenda ord du sa.
Varenda stavelse du uttalade tatuerades in bakom mitt vänstra öra.
du frågar
och jag låter vinet tala

Det är så svårt
Det tär så hårt
Helt jävla skoningslöst.
Det känns, det bränns, det svider.
Fan vad man lider
Varje fjäril slår jag ner
Rodnaden döljer jag
Tunghäftan sköljer jag ner
Rysningar förvandlar jag till fnysningar.
Jag har inget att ge och orkar inte ta.
Get back in the game?
Inte en jävla chans.

Jag har blivit stum.
och hjärtat slår sakta eller inte alls
du var min pacemaker.
min syrgasmask.

Nä jag har lärt mig leva utan vare sig pacemaker eller syrgasmask.
Kom tillbaka din jävel.
Ingen kan överleva utan hjärtslag och andetag.

När mina ögonlock växte fast i dina.
och det gjorde för ont att slita loss.
När min mun domnade av blandade känslor
och det gjorde för ont att öppna den.
Då jag söp bort min blyghet och ord blev handling.
Vi ses i dimman sa jag och ramlade ner.
Smaken har aldrig riktigt lämnat min mun
och bara lukten gör mig full.
Bara minnen drar mig ner och våren kommer tidigt i år.
Jag har blivit den orörbara.
den förstörbara
den underbara, den allt för böjbara.
Mitt hjärta slår i obalans. den tappade sin takt.
När jag domnar bort och ligger gudvetvart på gudvetvad slår det inte alls.
Då växer ögonlocken ihop med dina, eller kanske mina.
Det är då jag går tillbaka till det jag förlorat.
Vi ses i dimman säger jag igen och sveper mitt glas.

Vänd mig ut och in. Dra ut mitt blodomlopps sköra trådar.
Kapa alla  mina nervimpulser
Ta bort mina läpper, min tunga, min skrivförmåga.
Gör mina händer hårda istället för mjuka.
Få mitt hjärta att sluta längta, sluta slå.
Glöm alla min smekningar , dina rysningar.
Förstör mitt luktsinne och ersätt det med ursinne
Ändra färgen på min ögon, jag vill ha samma fina färg som du.
Deformera mina ben.
Varför inte bränna allt som rört vid dig?
Att slita ut det som håller mig vid liv , skulle inte räcka.

Under påverkade minuter försvann mina spärrar
Alla murar jag så omsorgsfullt byggt, raserade som om året vore 1989.
Varje litet andetag jag tagit under min livstid hotade att spränga mitt inre.
Min vänstra lungas sista kraftansträngning.
Blev som en barfota spark på den tjocka metalldörren. Ja, metalldörrar hindrar alltid
en desperat själ.
Jag känner hur jag sakta sakta dras ner i nånting
och oh vad jag önskar, att jag kunde lösas upp till atomer.
Varje ord varje handling skulle slå sönder mig till små beståndsdelar.

Jag vill minnas våren 05 som om det var igår.
Jag vill att varje litet andetag jag tagit under min livstid ska spränga mig
Jag vill att min vänstra lunga ska kollapsa
Jag vill ramla ihop när någon går ifrån mig.
Jag vill lugna mina skakande händer
Men först vill jag sparka sönder den jävla metalldörren.

Kom nära nära.
Det är inte som om det inte hänt förut.
Men så nära som du varit
Har ingen annan.
Det är inte som om det inte hänt förut.
Att du gått din väg och kommit tillbaka.
Det har alla gjort
Kom nära nära.
Så nära att jag hör ditt hjärta dunka.
Dunk
Dunk
Jag vill somna och drunkna till dina hjärtslag.
Det är inte som om det inte hänt förut.
Att hjärtslag fått mig i obalans.
och det slutar med att jag dansar som i trans.
Så nära får ingen gå.
Det är inte som om det inte hänt förut
För så nära som du varit
har ingen annan.

Bland minnen och ciggfimpar, bland urdruckna, sönderslagna flaskor.
Med bilder, vänner, musik.
Soluppgångar eller nergångar.
Bland skrubbsårade knän och blåmärken.
Med en emotionell baksmälla som inte går att mäta.
Större än gårdagens alkoholbedövning.
Du drack din volym i ren form. Ingen hade kunnat förespå den stormen.
Ja, total lycka.
Men allt de där glada slutar när han börjar rycka.
och trycka.
En sista gång.
Du skulle dansa till dina drömmars regnbågar.
och när du väl kom fram, då skulle du sätta dig där. vid ena änden av din dröms båge
och låta fullheten förlama det som ännu inte bedövats.
( ditt hjärta)
Låt dom små gröna älvorna ta dig dit. och på vägen känn ditt största nederlags bittra smak i din (ännu inte bedövade) mun.
Men dina desperata rörelser tog dig aldrig dit, till ditt egna lilla paradis.
Du vaknade och kände tallbarren i din mun och jorden i din näsa.
Förvirrad stod det på din panna.
Och du insåg, så nära som du var igår. så nära har du aldrig varit.
Du raderade inte siffrorna utan en anledning.

Vad fysik handlar om kan jag bara vagt formulera om du ger mig en timmes betänktetid.
Be mig förklara vad du handlar om och jag kan prata i en timme.
Sätter du ett ekvationstal framför mig kommer jag sitta i många minuter
och komma fram till fel svar.
Be mig istället räkna ut
tiden jag fick och jag kommer kunna ställa upp det i ett diagram.
I minuter, sekunder,timmar, procent.

För det är bara någonting som stannat kvar.
Tro mig, jag skulle hellre vilja komma ihåg Newtons lagar istället för
dina stunder.
Och jag saknar
Saknar stunder platser dagar minuter andetag hjärtslag blinkningar.
Det var en vecka som faktiskt inte kommer tillbaka.
hur mycket jag än önskar eller saknar.
Det spelar faktiskt ingen roll hur mycket alla andra saknar.
Det kommer inte tillbaka.

Vi sa ord som, det som händer i Paris stannar inte i Paris.
Kanske vi skulle ha sagt tvärtom.
Jag skulle ha slagit huvudet i betongväggen och sagt What happens in Paris stays in Paris.
Ja, men det är enkelt att vara efter klok.

Se inte det här som ännu en kärleksförklaring.
Det är det inte.
Det är snarare ett minnesmärke
Ett tribute ifall du vill.
För det som var.
För det jag kände,känner jag inte mer.
Det var på tiden.

Jag hade jävligt kul så länge det varade.
Tack

Funderat för länge på sådant som varit bestämt sen länge.
Jag har funderat minst fem månader för långt.
Dragit ut det till, vad blir det ,...42 månader.
Fyrtiotvå månader, en evighet, en högstadietid, en för lång tid.
Visas det så, dunkar jag huvudet i min vägg och undrar
Vad i helvete har jag gjort med 42 månader av mitt liv.
42 månader.

Fraser som "Jag borde ha legat här tidigare" har utnötts till det oläsliga.
"a or a leg är igare".
En sak jag inte tänkt på
Jag har blottat dig lika mycket som jag blottat mig själv.
Skillnaden för dig är att den inte var självald.
Förlåt.
Men jag måste få tilllåtelse att fortsätta.
För jag blir bitter av allt , om det inte släpps ut. Och visst, jag förstorar, jag tar saker och gör de
10, 30,50 gånger större.
Du har nog inte läst sen den 12 juni eller kanske 13onde.
Jag ger mig rätt att fortsätta.
Jag ger mig rätt att fortsätta. jag ger mig rätt att fortsätta, för du har inte sagt ett ord
på
ja, jag vet inte hur länge.
( msn finns inte, msn existerar inte. det vi säger där har aldrig sagts)

42 månader. Vet ni vad ni gjort under 42 månader?
Det är en evighet, en högstadietid, en tid då första fyllor och första kärlekar uppstår.
Jag ångrar inte de 42 månaderna, men tiden efter, varför
varför
Hur har jag fastnat i Maj, i Paris, på tunnelbanen, baren, hotellrummet, sängen, valsätra
datarummet och tillsist balen.
Vad önskade alla andra när klockan slog 22,22 eller 11,11
eller under eiffeltornet, den första kvällen.
Ingen aning, men jag önskade mig dig.
Jag önskar mig aldrig nånting längre när klockan slår 22,22 eller 11,11.
Jag har fått en önskning uppfylld och vill inte önska mer.
Det blir bara ingen och ting.
ingenting.

Imorgon är det en ny dag, en ny skoldag.
Ett nytt tillfälle för oss att ignorera varandra.
Ja du vet, som vi gör nu för tiden.

Ja, som vi gör nu för tiden.

Det är typ dags nu.
I'm droping it like it's hot.

Varför finns det så många saker som gör att jag stannar upp
och tänker tillbaka.
Så många saker som får mig att stänga ögonen och svälja,
för det blir för nära, för overkligt.
Saker som min röda tröja får mig att vilja sova bredvid dig igen.
igen och igen och igen.
Fast att lukten gått ut för längesen och det finns inga spår kvar

Jag sov lungt när jag sov med dig.
Men det är bara för att jag alltid sover lungt med någon brevid.



(känn dig överlägsen om du orkar, för jag har ingen ork kvar)

Vad har min röda tröja med saken att göra.
Du kan lägga din smärta bland en massa vackra ord och oförstårliga meningar.
Du kan beskriva den på ett så målande sett att läsaren får ont i hjärtat för
ett par sekunder.
Men det är inte vackert.
Det är inte fint när en människa blottar sig så.
Du skriver ner din sömnlöshet och tyngden på din axlar.
Men inte fan försvinner den.
Du låter människor komma in och nästan se rakt in i de där infekterade, förstörda.
För ärlig talat så står ni bland bitarna av min senaste önskning,
på resultatet av min mardröm och mina sanningar.
och det finns ingenting fint med det.
Det enda jag lyckas med är att fånga eran uppmärksamhet för ett par sekunder.
och jag undrar om jag inte är dum som försöker.
Jag kommer låta er komma alldeles för långt in för jag vet inte hur jag ska sluta.
Och ni kanske undrar vad min röda tröja har med det här att göra.
Allt

Vad får dig att ignorera mig i korridoren, vad var det som gjorde att du tittade bort, tittade ner
varför kommer du alltid tillbaka när jag är på väg att vända mig om.
du kommer inte tillbaka helt, du låter din hand svepa genom mitt hår eller
sätter fingrarna mot min hals.
bara så där.
sen går du och lämnar mig med en känsla som inte är olik panik.
varför lät du det inte stanna vid tillfällig tillfredställelse
fem minuter eller en vecka. det var ditt val.
istället drogs det ut till en månads osäkerhet.
en månad krossas så lätt under tyngden av tre år.
vart vill du komma med din ignorans, ditt sätt att sitta där och blåsa ut röken
ur dina lungor, snabbt snabbt.
så att du slipper höra min röst, mina fotsteg och andetag.
eller känslan av mitt famntag.

Jag vill inte ha fler obesvarade frågetecken.
Jag har redan fler än jag orkar bära.
och det är de som någongång kommer knäcka mig totalt.

Jag har sagt allt som går att säga.
Det finns inget nytt jag kan komma med.
Jag kan ändra åsikter, jag kan berätta olika minnen, upplysa er om min tankar.
Men i slutändan kommer samma ord, samma meningar.
Samma gamla innehåll.
Du är inte min
Jag saknar dig
Ändå vill jag skriva om Dig.
Mina fingrar vill skriva vackra, fula, onödiga ,oväsentliga ord om dig. ( till dig)
För jag dras till dig.
Och på något omedvetet eller medvetet plan vill jag att du ska läsa. 
Jag vill göra dig äcklad,upphetsad,förvirrad, arg, ledsen. Nånting. Vad som helst.
Jag kan inte vara en gråzon, antingen ska jag vara vit eller svart. svart eller vit.

Men jag vet att vi inte pratat med varandra på ett halv år.
Och det finns inget som säger att du minns.
Men jag fortsätter skriva samma ord, samma meningar
samma innehåll
För jag gillar att beskriva dig med ord.
Fast det egentligen inte går.