vikkii

Jag tänkte länge om jag inte skulle radera förra inlägget.
Jag vill inte att människor ska veta det om mig.
Jag blir så sårbar på någotvis.
Som att vem som helst kan komma och slita ut allt.
Eller, vill jag verkligen att du ska veta?
Jag vet inte. jag vet verkligen inte.
Det jag däremot vet är att när jag går förbi parkbänken som står någonstans i Valsätra
känns allt bara så jävla ensamt.
Den står där som ett minnesmärke.
 Och i min fantasi har mina byxor inte torkat, sommaren har inte riktigt kommit och ciggareten har inte
brunnit upp, eller ner, whatever.
Vi skrattar fortfarande åt den roliga killen som du sa såg så rysk ut.
Det var han säkert.
Men som Timbuktu sa "Fantasi är vad vi vill ha men verklighet är det vi får"
Så,mina byxor har för länge sen torkat, sommaren är över och ciggareten är fimpad.
Men bänken står kvar.

Och hur kommer det sig att P fortfarande tänker på Killen med blåa ögon
att J längtar efter den speciella natten i ekonomikum
och jag, hur kommer det sig att jag saknar ditt ärr?
Ditt ärr.


Nu kan vem som helst komma och pissa ner mig.

Om jag fick som jag ville skulle mitt liv inte vara så mycket annorlundare än det är idag.
Om jag fick som jag ville skulle jag inte vara gladare, smalare, finare, snarare nöjdare.
Mera tillfreds.
Men nu är det så att jag går ensam hem från varje fest, spelning, fika, bio, ja allt. Inget fel i det
Om det inte var så att för varje gång, varje steg  jag tar saknar jag dig mer och mer.
Fast det  jag saknar är inte dig. För du finns inte mer. Du är någon annan.
(någon annans.)
Det är inte du som ritar mina drömmar eller hjälper mig upp när jag ligger nere och blir blöt av allt slaskvatten.
Det är inte du eller den nya som ger mig otur eller okunskap på ett prov. Det är det som gör att jag ligger kvar, inte kan resa mig upp.
Det är det som gör att jag river och förstör och förgör mig själv.
Att jag är kvar och inte du.
Att jag är kvar och det är inte du.

Jag har aldrig känt mig så maktlös som när det gäller dig. För när du är inblandad, beblandad, obehandlad gills inte mina ord. Dom blir ljudlösa små andetag.
Vem sa vad? Vad sa vem? Var det du eller jag som sa det.
Det var vi som sprang och du som fällde mig. Det var jag som föll och jag har aldrig fallit så hårt.
Fallet fick mig att spy och bryta varje ben i kroppen.
Det har gått snart ett halvt år, Sex månader, många veckor, ännu mer dagar och oändligt många timmar.
Och jag ligger kvar, på samma ställe som jag föll, med alla ben brutna och för det hatar jag mig själv.
Inte dig, hur skulle jag klara av att hata dig.
Jag vill inte längre. Snälla rara söta underbara, lämna mig ifred nu.
Jag undrar om du läser det jag skriver fortfarande?
Gör du det så snälla säg något.
För jag vill veta om du vet att jag fortfarande är kvar.
Jag vill veta om du vet att jag fortfarande är kvar.
Att jag fortfarande är kvar.
Kvar.

Det finns saker som bara existerar i dina tankar, dina drömmar.
Jag brukar drömma om saker som sen när man vaknar tror är sanna.
Det brukar ta ett tag innan man inser att allt bara är en dröm.
Som ibland när jag brukar tänka på hur gott det skulle vara att äta 7 bullar.
Efteråt tror jag att jag ätiti 7 bullar.
Eller när jag drömt något och vaknar på morgonen , sätter mig upp och tar upp mobilen
för att läsa om smset jag fick i natt som gjorde mig så glad och inser att det inte finns något sms som
väckte mig i natt.

För nej juste, min mobil vibrerar inte längre av ord du skrivit. Till mig.
Och jag glömmer faktist ibland hur lång tid det gått.

Jag drömde någonting i natt.
Jag gick upp och hade en konstig känsla i magen.
Tog bussen till skolan, och känslan satt fortfarande kvar.
Vad för känsla är det här, gick jag och tänkte.
Hade kemi första lektionen, kändes som att huvudet var fullt av moln.
Efter lektionen gick jag ensam genom korridoren när det från andra sidan
kommer en kille emot mig.
Jag tittar bort
Det gör han med.
När vi passerade viskade jag "hej".
Vet inte om jag fick ett svar.
När jag vände mig om för att titta fick jag ont i magen.
Jag kom på vad för känsla det var.

Saknad.

Jag tror faktist att jag fortfarande faller.

Det jobbiga gröna ljuset som busschaffören vägrade släcka.
Den jobbiga känslan i rumpan som suttit för många timmar.
Ont i magen efter all mat,allt godis, alla dessa Yoggi jalla, puckosar och yoghurtar man ätit.
" Jag har varit i alla städer"
Autobahn mitt i natten, med en buss full av människor som jag aldrig trodde jag skulle
lämna Sveriges gränser med.
" Jag har aldrig..." leken som inte kom riktigt igång.
& Det jävligt jobbiga ljuset som fortfarande var tänt.

Yes, en tid som runnit iväg, en situation som inte kommer upprepas en
resa som aldrig kommer glömmas. En vecka av nästan total frihet.
Pojkar från Belgien, champs elysses, tunnelbanan,carte orange, bussguidning through paris
at night, skabb hotel som hade fläckiga och sönderrivna lakan.

Jag saknar att gå till tunnelbanan & vända mig om, gå in i de knähöga betonggrisarna, ramla & få blåmärken.
Att gå runt idrottsanläggningen & diskutera Timbuktu eller P. diddy.
Hoppa över staket & inte komma över sen.
Dekorera hotelrummet så att de blir lite mer Hanna, Carro & Vikki aktigt.
Skrika på Matilda för att hon inte sköljt handfatet efter att ha borstat tänderna .
Vara på disneyland, vänta på disneytåget, sjunga Katarinasången.
Känna att man slösat bort en hel dag på Disneyland.
Jag skulle få slicka golvet på en offentligtoalett om jag sa att jag inte saknade nätterna.
Klart jag saknar nätterna, särskilt från tisdagen & framåt men men..
Skulle vilja sitta där på sängen och skriva i Paris boken.

Men mest av allt saknar jag den där första kvällen då vi gick till Eiffeltornet på kvällen.


Sista gången.


( hoho, glömde tillägga,
Saknar att låtsas att man sover & höra allt ni pratade om.
De berättade jag aldrig för dig )

Jaa, Inne på den tredje veckan.
Springer runt hela dagarna i skolan och leker att jag är världsbäst på allt & inget.
Fast egentligen sitter jag på varje lektion & blir ledsnare o ledsnare för varje ord
läraren säger.
Jag förstår ( helt ärligt handen på hjärtat) 45 % av vad de säger.

Det är dags att växa upp & ta lite eget ansvar.
Det är läskigt & jobbigt och jag har inte den minsta lust att göra det.
Jag vill springa på blommig ängar & gröna skogar.
Så nu när jag försöker plugga finns det minst 50 olika intressanta grejer att titta på, rör vid, pilla med på skrivbordet
istället för att titta ner i boken.
& Jag börjar skolan kl 13 och slutar 13,40. imrgon.

Cause all thats left is broken hearts and photographs.

Yeeey, Jag börjar om en timme.
För tydligen blev engelskan inställd.
Jag är hungrig.

Det har blivit en ny trend.
"Jag-släpper-denna-blogg-nu" trenden.
& jag sitter och tänker om jag inte också borde göra så.
( ohh yes, jag  är en trendslav)
Nej men jag har tänkt i en kvart nu och läst både gamla & nya inlägg, från förra året till
de här året och kommit fram till att hela alltet är full proppat med två stora feta bokstäver.
CH.
Det är lite speciellt att fortsätta skriva på/i/ med någon som jag alltid betraktat lite som
inte mitt eget. Det har oftast handlat om mig ( no shit liksom) men snarare hur min relation, känslor
händelser, minnen, önskningar till honom varit.

En annan grej är att vad ska jag skriva nu när jag inte vill skriva om honom?
Ja, jag försöker ju med emser, Timbuktu, 9 crimes men att skriva inlägg hit & dit känns
lite uttjattat. Så alltså måste jag skaffa mig att liv för att ha något att skriva.
Vilket betyder
Ett liv = INGEN BLOGGNING.
Hmmm, tough choice.




Gentlemen prefer blondes- for life



& nej det är inga hard feelings mellan oss.

Vad hände med min Kärlek till Emser?
De små ljusrosa underbara karamellerna.
Det var verkligen år sen Jag åt en emser senast.

Jag känner mig ostabil.
Jag förstör hela min sommar.
Som när man sitter någonstans med massor av människor & bara tittar på
hur alla andra runt omkring verkar ha bajs kul, så sitter man där och tittar.
För att man inte orkar delta i samtalet, stå upp och springa runt, skämta.
Försöker man känns det bara konstigt.
Så sitter man där på en av Sommarens finaste kväll och tänker att ja, jag vill inte sitta här.
Så förstör man för sig själv & allt bara bidrar till att man mår ännu sämre.
Jag brukar ge upp och inse att jag inte kommer ha kul ikväll, runt elva. Så
jag cyklar hem och ångrar redan efter 100 meter att jag gör det, men orkar ändå
inte cykla tillbaka, sitta och tittta, lyssna i 2-3 h till. På väg hem ringer jag till
Alla som går att ringa för att hitta någon som kanske, har lust att lyssna på det jag
har att berätta. Vilket oftast brukar bli; Hej, jag cyklar, nej det var kul, men jag är inte så himla på nu.
va? nej, de är inget speciellt, jag tror att det var så att...
Sen när jag väl trampat mig till valsätra, åker jag förbi minst 3 olika hus där det hörs musik, skratt, fulla tjejer som
skriker & massa andra ljud som tyder på det är fest och folk har kul.
Varför är inte jag i ett sådant hus eller park nu?
För när jag väl är där, vill jag inte vara där.
Va faan har hänt med mig?

Det var inte så seriöst. De var inte det.
Fråga honom, fråga mig, fråga alla andra.
Så varför tar jag åt mig så mycket.
Jo, för att jag har velat de här i mer eller mindre tre år.
Just nu känns det som att det skulle varit hungra gånger bättre om Paris aldrig hade hänt.
Jag skulle ha blivit besviken men det hade inte varit så här då.
Eller så är det så att jag överdriver allt.
Att jag tagit allting på för stort allvar.
Fan, vad ledsen jag blir.

Har man varit kär i någon i tre år så blir det kanske så här.


Hej jag heter vikki och jag är en stalker.

Halva Uppsalas befolkning är på Peace and Love för tillfälet.
Men inte Myylin und mich.
Vi satt på bryggan och förberede oss mentalt för Reggae festivalen & Timbuktu.
Hoooooooho
Malin berättade att när hon ringde våra allierade borta i Borlänge, hade
de redan doppat fingrarna i ölburkarna & diverse andra buteljer.
De hade supit ner Gulingen, som var otroligt röd i ansiktet, no shit liksom.
( Titta på klockan, de håller säkert fortfarande på)
När jag ringde geegs imorse kunde bitterheten höras.
Men de får gärna sitta där borta.
För jag ska nämligen se den älskade byfånen från skåne imorgon.

Jag lyssnar fortfarande nonstop på Timbuktu.
9 crimes lika så.




Imorse vaknade jag upp och insåg att jag hade förvandlats till en anka.
( Jag tog mig förtvivlat om huvudet då)

A är kär i sin bästaväns pojkvän.
B är kär i sin pojkvän men rädd att förlora honom.
Pojkvän är kär i B men håller på lite smått med A ibland.
C är kär i någon av samma kön men vägrar inse det.
D är nykär & lycklig
E är inte kär men strular gärna runt med många .
F är kär i någon som inte bryr sig och är mest lättad.
G & H har varit gifta 50 år och är inte ny kära men älskar varandra
I är hemligt kär
J var kär i K men sen blev K kär i L. J har lite problem med det.
M är bisexuell och är kär i en kille o tjej samtidigt.
N är kär i någon hon inte borde & denna någon är inte kär tillbaka.
O har aldrig älskat någon annan i hela sitt liv än P.
P har varit kär i O men inte längre. P & O hade fem år tillsammans men O har varit kär i P i 75 år.
Kärlek är helt stört.


04.00- Går & lägger mig. Vicki tar enormt mycket plats. Jag får nästan inte plats.
07.00- Vaknar första gången, får panik, inser att det är lugnt. Det är as varmt i sängen.
07.35- Vaknar andra gången, dör av värmen
07.59- Vaknar tredje gången , får seriös damp väcker vicki, somnar om
09.05- Vaknar fjärde gången, vicki var tvungen att kissa. Hoppade över mig, väckte mig.
10.45- Vaknar femte gången, väcker vicki, frågar om hon är hungrig tvingar henne att ta bussen kvart över 11, övertygar henne om att hon verkligen INTE gjorde bort sig igår.
11.10- Går o lägger mig, mycket plats i sängen, svalt. Somnar
14.15- Väcks av min syster, hon lägger sig och somnar i min säng. Jag somnade också.
14.45- Vi vaknar , jag går o äter frukost.
15.15- Ligger & halvsover på soffan, min müsli ligger och blir äcklig
15.45- müslin har blivit äcklig, slänger den, Mina föräldrar kommer hem.
Fram till 17.30 gör jag absolut ingenting.Kollar på Sex and the City,ringer massa för att diskuera midsommarfirandet
17.30- Ber min syster skjyttsa mig till Nåntuna, måste hämta kläder som annars blir blöta i regnet.
18.00- Hämtar nyklar till mitt framtida jobb.
18.15- sätter mig framför datorn, äter russin fast jag skulle döda för lite salt.
19.30- Skakar av hunger och saltbehov.
19.45- Äter middag med familjen
20.00- 21.00 - Ligger jag och badar
21.05- Tittar på tv, Pratar med carro i telefon.
23.05- Sätter mig här och här har jag suttit sen dess.


Min dag idag har varit intressant.

Varje morgon när jag vaknar tittar jag på klockan, vänder mig om
och slänger tecket över huvdet och sover weiter.
Sommarlov.

Jag lyssnar fortfarande nonstop på Timbuktu.
Idag hann jag lyssna på skivan 5 ggr innan adas kom och drog ut kontakten.
( Ska vi se hur länge jag fortfarande lyssnar nonstop...)
Jag kan sitta i evigheter och bara förundras över hur genialisk han är.
Hur bra den & den låten är.
Vara ledsen för att strö lite socker på mig inte handlar om mig.
Låtsas att vi måste nog vara själsfränder eftersom båda gillar  tyska.
Jag överdriver men alltså han är tung, om jag får säga det in his own words.
haha, ofta jag använder ordet "tung".
p3 hip hop. Eller som han sa igår "3p hop hip är tillbaka efter ekot."
majgads, vilken fjant jag blivit.


Jag kanske ska gå & sussa,jag är nämligen farlig nära
att
1, Skriva mer fjantiga och onödiga saker om Timbuktu
2, Citera massa låtar
3, Skriva ett "How to win my heart...again."


Malin försökte göra en dread på mig idag.Det misslyckades.
Jag har tydligen för välvårdat hår.
Vad misslyckad jag känner mig. Det går inte ens att göra dreads i mitt
hår. Jag vill liksom inte ens ha dreads.
ha