vikkii

Att det är ett helvete när kärlek tar slut är inget nytt. Att försöka beskriva vad som händer
i hjärtat och kroppen är näst in till omöjligt. Det går inte att känna genom att läsa
hur ont varje andetag gör. Går inte att förstå hur minnen,ord, lukter får de att gå elstötar genom hela
kroppen. Alla slags känslor som bara kämpar och slåss innanför bröstkorgen, som vägrar rinna ut genom
tårarna. Att man känner sig helt hjälplös.
Vänner och nära säger, ge det tid, tiden läker allt. Och du står där med en vulkan i hjärtat och vill
bara skrika. När fan kommer den där tiden. Desperationen kommer när man inser att det finns
inget som bedövar helt. du inser att bekantskapen med besvikelse, sorg, hopplöshet och
ilska är ett nödvändigt ont. Frustration kan få en människa att springa en hel natt.
Allt bara flyger runt och varje tanke är flyktig.
Man bygger murar av stolthet, som skydd, för att få vara själv med galenskapen. Som man senare raserar
när fyllan slår till.
Varje liten vindpust gör ont när allt är blottlagt. När man känner sig hudlös är man inte så stark.
Men efter veckor,månader av suddiga och ihopblandade dagar vaknar man upp en dag och känner
inget hugg, ingen elstöt. Det går flera timmar snarare än minuter innan man tänker på det igen.
Någonslags oförklarlig värme börjar sakta sprida sig i kroppen. Hjärtat slår starkare och älskar på riktigt igen.
Man kommer på sig själv med att sitta och skratta på bussen, åt minnen som förr skar som knivar.
Himlen är inte lika grå längre och solen syns mer och mer. Tanken på att leva utan personen är inte längre
förknippad med andnöd. Inte heller tanken på någon annan. Plötsligt står man där och ler åt någon och det
känns bra. Världen lockar och ligger öppen, inte som flykt längre utan som livsbeslut.
Man inser att den där "tiden" faktist kom och gjorde allt lite bättre,bit för bit.
Att skratt och leenden inte döljer ett kaosartat inre längre.
Och att man faktist överlever och blir starkare.

Sakna; att känna sorg eller längtan (efter något eller någon)

Jag har skrattat. Jag har lett. Jag har gråtit.
Jag har varit med människor konstant i två veckor.
Jag har varit ensam lika länge. Jag har haft sömnlösa nätter följt av sömnlösa dagar.
Jag har haft sömnfyllda nätter följt av sömnfyllda dagar. Jag har varit tyst. Jag har skrikigt.
Jag har varit glad. Jag har varit ledsen. Jag har tappat fotfästet. Jag har varit galen.
Jag har varit full. Jag har varit nykter. Jag har varit tråkig. Jag har sett soluppgångar och solnedgångar.
Jag har flörtat. Jag har inte velat vara nära någon. Jag har bråkat. Jag har varit arg. Jag har varit frustrerad.
Jag har varit frusen. Jag har tinat upp.Jag har saknat. Jag har glömt. Jag har inte tänkte. Jag har skrivit.
Jag har stått på bryggor och kastat sten. Jag har väntat. Jag har gett upp. Jag har lyckats.Jag har misslyckats.
Jag har haft ångest. Jag har ångrat. Jag har suttit. Jag har kommit långt. Jag har komit ingen vart. Jag har skämtat. Jag har ansträngt mig. Jag har ätit. Jag har inte ätit alls.
Jag har vaknat. Jag har somnat. jag har andats.
Jag har förlorat en vän. Jag har älskat. Och blivit älskad.
Jag har tagit beslut. Jag har uttmanat mig själv. Jag har kämpat. Jag har gett upp.
Jag har spelat kort. Jag har spelat boll. Jag har dansat. Jag har tänkt på andra.
Jag har blivit charmad. Jag har blivit småförälskad. Jag har ramlat och slagit mig.
Jag har önskat.
Jag har levt
Jag har överlevt.
Snart 5 månader.
Är jag hel nu? Kommer det inte göra ont mer?
Snart. förhoppningsvis snart.

Dagar som gått utan att lämna ett avtryck. Sommarkvällar som försvunnit ur minnet. Känslor som
tunga moln hindrat min sol och gjort min himmel mörk. ogenomtränglig. Månaderna som gått har
sällan haft en stjärnklar kväll. Har inte kunnat se månen. Känslan av att jag kan ha förlorat mina
hitills finaste stunder är överhängade. Lyckas aldrig riktigt skaka av mig den.
Vad är det för makt som håller mig fast,som trycker ner, som vägrar släppa?
Springer jag så hinner den ifatt mig. Vägrar jag vända på mig så ställer den sig rakt framför mig.
Blundar jag dansar minnena innanför mina ögonlock.

Vet jag på riktigt att i slutändan så är det inte jag som förlorat? Eller är det så att
jag är den som förlorade? min skatt, min vän, mit hjärta?
Vill tro att båda förlorade lika mycket.
Längtar inte efter ett förlåt längre, insett att det handlar om vad jag gör.
Kan förlåta utan att ordet uttalas.Allt de som sas, som lämnades osagt, förolämpningar
och anklagelser. Handlingar och konsekvenser.
Samtidigt be om ursäkt för det jag lämnade osagt, ord som hördes,skuld och ont.
Man är alltid två i en situation.
Med facit i handen kan jag ångra att jag lät det gå så långt, blundade för tecken som var allt annat än
osynliga. Undvikit ännu en magkatarr och en månads sömnlöshet.
Att i sin svagaste stund gå emot allt vad hjärtat och kroppen,varje liten del av dig vill  är starkt.
att lyssna på de lilla " jag orkar inte mer" som knappt hörs men känns, är det svåraste jag någonsin gjort.
Att göra det som är det rätta mot en själv när det enda du vill är att blunda och fortsätta är en av
människans svåraste beslut.
Att det beslutet sen får det att göra fysiskt ont i hjärtat, det är smällar man får ta.

Radio silence

Stark och svag på samma gång.
Vill skrika men samtidigt bara hålla käften.
försöker balansera alla känslor.
jag kan utan problem, jag vill bara inte.
Eller?
Broar som sakta brinner upp.

Det här slutar här.
borde hålla käften, borde lugna ner mig, borde
borde borde borde.
Är så äckligt fed up med allt.
Det står mig rakt upp i halsen.
Lämnar allt
nu jävlar har jag slungats så långt ut från min bana att jag aldrig kommer tillbaka.
Lika bra.

Saknad, längtan, glädje, sorg, lättnad, frustration, ont, ilska,
säng, mangotårta,musik,rus, födelsedag, ketchup, cheeseburgare
spiderman, tårar, parkbänk,flogsta, mc donalds, löften, komplimanger
älska, gosa, sova, skeda, leva, andas, le, skratt, bråk, svartsjuka
usa, sommar,vinter, höst, vår,alkohol, besvikelse, missförstånd
dragon palace,skämt, youandme, t-shirt, teckningar, halsband
du, vi, jag, pussar, kramar, 18,19, arg, ledsen, tom, kall, frusen
varm, snarkningar, hjärtklappning, hjärtstop, sjukdom, fin, cocacola
lek, brottning, flörta,brev,dikter, mållös, försvarslös,hjälplös, bäst
bahamas, paris, uppsala, framtid, dagar,år, timmar, sekunder
slut, oändligt, för alltid, aldrig mer, förhoppningar, insikt, ovilja
rädsla, utelämnande, sex år, två år, idag, igår, imorgon , andetag
framtid, nutid, dåtid.
fuck

...

Önskar ibland att det skulle vara hat inblandat. Fast jag vet att det egentligen krävs kärlek.
En fysisk hatfylld knuff. Mot mig, så jag på riktigt skulle känna bort bort, vill inte ha dig.
Jag är redan halvt borta
väntar med att kapa de sista banden. För ont i hjärtat fortfarande.
Behovet av att fråga, prata har försvunnit. Låter orden förvandlas till energi i kroppen.
Finns så mycket att säga men det har förlorat sin mening. Stoltheten har täppt
igen munnen.
Vill tro att jag börjat skina igen.
Börjat drömma om att förlora mig hos någon annan.
Vaknar, kallsvettig och livrädd men inser att livet har sin gång.
Någon gång måste det komma en annan.
Känner mig så liten.
så ensam
så jävla ensam.
Önskar ibland att du skulle hata mig och jag dig. för det är enklare att hata än att älska.
Det Gör inte lika ont att hata som att älska.
Men det går inte att tvinga, eller ändra.
Därför älskar jag, även om det gör förjävligt ont.

Och så plötsligt kommer några dagar fyllda med solsken.
Efter att vandrat runt i mörker, och glömt bort hur solen känns kommer
plötsligt små små solstrålar och bländar en.
Träffar en rätt i ansiktet och hjärtat och sprider värme jag faktist trodde
jag hade glömt.
Det efterlängtade lugnet lägger sig som ett skyddande lager.
Jag älskar med hela hjärtat igen.
och om det så bara är för några dagar,innan kylan och mörkret tränger sig på
så vet jag, jag vet.

Ilska, frustration

Står i mitt rum, som är så fyllt med minnen, och bara skriker.
Bara adrenalinet i min kropp skulle kunna få mig att springa 100 mil.
Och alla ord vi delade får varje liten elektron i min så arga kropp att skaka och flyga iväg.
Jag förstörs varje kväll för att byggas upp under natten och när morgonen kommer, blir jag
alltid lika ledsen när jag inser att det saknas bitar av mig, här och där.
Är trött på att varje dag bära mitt söndertrasade hjärta utanpå kläderna.
Vill inte gå runt i ett Uppsala som får mig att börja gråta vart jag än går.
När besvikelsen över att det blev som det blev känns som en spark i magen och vetskapen att ingen dimma
kan skingra smärtan fylls min kropp av gift. En ilska och frustration som bildar cancer i mitt hjärta.
Jag längtar till den dagen jag kan minnas och känna en värme sprida sig genom min kropp.
När inte varje minne får mig att kvävas.
Orkar inte vara kvar i det här, vill inte längre drömma,tänka att du ligger och håller om mig när sömnen vägrar infinna sig. Vill inte längre fly verkligheten.
Vill släppa taget om dig och sluta låta svartsjukan förgifta mig.
Vill låta dig gå och inse att du lät mig gå för längesen.

( hur kan något så magiskt bara försvinna?)

Hur mycket man än kämpar emot, hur ont det än gör så har livet den underbara förmågan
att gå vidare utan att du kan göra någonting åt det.
Spelar ingen roll om du ligger på sängen och känner hur hjärtat långsamt pumpar ut blod till dina ådror eller
om du är bland dina närmaste finaste vänner och skrattar, livet stannar inte.
Du kan drömma, önska,sakna, längta tillbaka till men när du sen öppnar ögonen så kommer det som
en chock när du inser att livet har passerat förbi.
Det gäller att le genom det svåra,hårda,tunga jobbiga,onda.
Le och fortsätta leva.
Tills det en dag inte är lite fejkat eller tungt. När leendet inte döljer ett sönderslaget och kaosartat inre.
Och ja det vore en lögn  att säga
att Uppsala är lika färgglatt nu som det var då.
att cheeseburgare är så goda som de var förut med honom.
att min säng är lika gosig och skön som när du låg där.
eller att jag lyser lika stark nu som med dig brevid mig.

Men uppsala har sin glans, sin färg, lite svagare bara.
cheeseburgare är fortfarande förjävligt goda
Sängen är verkligen inte lika gosig men den funkar ändå
och jag kanske inte lyser lika starkt just nu men det kommer.

Även om jag kommer fortsätta hoppas, gud vet hur länge så har jag lärt mig att inte låta tiden bara gå.
Det är dags att le genom det onda
det trasiga
det kaosartade.
Le, le,le bara le hela dagen. Och vem vet, snart kanske det spricker upp för mig med.
Och någonstans långt där inne hos mig, vet jag att allt kommer lösa sig,någongång.

(And the hardest part was letting go, not taking part)

För första gången är allt kaos.
Jag kontrollerar ingenting.
Allt snurrar och flyger runt.

Trött, livrädd,ostadig

Mina fötter är inte på jorden
Tappade mitt huvud för längesen
åh gud vad jag är rädd.
Helt lost
Jag har slungats ut så långt från min kurs att jag undrar om jag någonsin hittar tillbaka

here's hoping I will not drown.

Jag skulle göra allt för att ha dig vid min sida igen.
Ge dig hela världen och alla dess under.
För att för en sekund eller två vara oslagbar i dina ögon.

När hösten kommer åker jag härifrån.
Det finns ingen luft att andas. Inte här, inte nära dig.
Här har klockan stannat, i gårdagens oss.
Här slår mitt hjärta för dig.

på andra sidan jorden vill jag hitta mig själv.
Min stabilitet,jämnvikt.
Och inga ögon kommer vara dina.
Inget leende kommer va ditt.
Inget skratt kommer låta som ditt.
måste bort.

Skulle ge dig hela världen och alla dess under.
Men jag är inte oslagbar i dina ögon längre
och därför går jag nu.
Därför måste jag gå.

Andas in
andas ut.
...
När slutar det göra ont?
När blir jag hel igen?
När jag ligger i sängen och hör mitt hjärta slå snabbt och jag försöker
få det att stanna.
Bara
sluta
slå
.

Hur fortsätter jag leva utan dig
utan mitt åttonde underverk?
Min spiderman

Hur går man vidare fast varje liten atom av dig vill stanna?

På de månbelysta golvet
ler du det vackraste leendet i världen.
Mitt hjärta stannar för en sekund eller två.
Jag vill ge dig hela världen vill jag viska.

På skrynkliga lakan
ligger du sovande brevid mig
Ditt hjärta dunkar mot mina händer
Jag vill skydda ditt hjärta vill jag viska

Du vet inte det här
 för orden kommer inte ut.
Du vet inte att
för mig är du världens åttonde underverk.

Och plötsligt kommer lusten att beskriva dig med ord.
Fast jag vet att det inte går.
Inga förklaringar eller ord kan göra dig rättvisa.

Mina nätter med dig som jag så ömt vårdade har långsamt bleknat bort med tiden.
De var tvungna att ge plats åt nya nätter, nya minnen.
Hur ska jag förklara med ord att dina hjärtslag får mitt hjärta att hitta sin takt.
Att din lukt får min kropp att göra ont av längtan.
Hur ska jag förklara för dig att dina händer lämnar avtryck, startar eldar under min hud.
Vad för ord kan jag använda för att beskriva dig.
För att beskriva den du är för mig.
Hur får jag ner mina känslor i ord.
Jag kan inte förklara på något vettigt sätt vad som händer i min kropp när du ler mot mig.
När vi ligger hud mot hud.
Hur mina lungor förlorar sin funktion när du står framför mig med tårar i ögonen.

Jag vill fortsätta förklara fast det inte riktigt går.

Vikkii, gentleman prefer blondes guldålder är över.
Jag dropar det här helt enkelt.
För
Livet är bra
Skolan är bra
Storken är bra
Uppsala är bra
ja fan, allt är bra
Det enda jag skulle behöva är ett par nya hörlurar.
men annars är de bra
Det är bara att tacka och ta emot.

Tänk om jag kunde fixa worldpeace med mitt garv?