vikkii

Ilska, frustration

Står i mitt rum, som är så fyllt med minnen, och bara skriker.
Bara adrenalinet i min kropp skulle kunna få mig att springa 100 mil.
Och alla ord vi delade får varje liten elektron i min så arga kropp att skaka och flyga iväg.
Jag förstörs varje kväll för att byggas upp under natten och när morgonen kommer, blir jag
alltid lika ledsen när jag inser att det saknas bitar av mig, här och där.
Är trött på att varje dag bära mitt söndertrasade hjärta utanpå kläderna.
Vill inte gå runt i ett Uppsala som får mig att börja gråta vart jag än går.
När besvikelsen över att det blev som det blev känns som en spark i magen och vetskapen att ingen dimma
kan skingra smärtan fylls min kropp av gift. En ilska och frustration som bildar cancer i mitt hjärta.
Jag längtar till den dagen jag kan minnas och känna en värme sprida sig genom min kropp.
När inte varje minne får mig att kvävas.
Orkar inte vara kvar i det här, vill inte längre drömma,tänka att du ligger och håller om mig när sömnen vägrar infinna sig. Vill inte längre fly verkligheten.
Vill släppa taget om dig och sluta låta svartsjukan förgifta mig.
Vill låta dig gå och inse att du lät mig gå för längesen.

( hur kan något så magiskt bara försvinna?)