vikkii

Dagar som gått utan att lämna ett avtryck. Sommarkvällar som försvunnit ur minnet. Känslor som
tunga moln hindrat min sol och gjort min himmel mörk. ogenomtränglig. Månaderna som gått har
sällan haft en stjärnklar kväll. Har inte kunnat se månen. Känslan av att jag kan ha förlorat mina
hitills finaste stunder är överhängade. Lyckas aldrig riktigt skaka av mig den.
Vad är det för makt som håller mig fast,som trycker ner, som vägrar släppa?
Springer jag så hinner den ifatt mig. Vägrar jag vända på mig så ställer den sig rakt framför mig.
Blundar jag dansar minnena innanför mina ögonlock.

Vet jag på riktigt att i slutändan så är det inte jag som förlorat? Eller är det så att
jag är den som förlorade? min skatt, min vän, mit hjärta?
Vill tro att båda förlorade lika mycket.
Längtar inte efter ett förlåt längre, insett att det handlar om vad jag gör.
Kan förlåta utan att ordet uttalas.Allt de som sas, som lämnades osagt, förolämpningar
och anklagelser. Handlingar och konsekvenser.
Samtidigt be om ursäkt för det jag lämnade osagt, ord som hördes,skuld och ont.
Man är alltid två i en situation.
Med facit i handen kan jag ångra att jag lät det gå så långt, blundade för tecken som var allt annat än
osynliga. Undvikit ännu en magkatarr och en månads sömnlöshet.
Att i sin svagaste stund gå emot allt vad hjärtat och kroppen,varje liten del av dig vill  är starkt.
att lyssna på de lilla " jag orkar inte mer" som knappt hörs men känns, är det svåraste jag någonsin gjort.
Att göra det som är det rätta mot en själv när det enda du vill är att blunda och fortsätta är en av
människans svåraste beslut.
Att det beslutet sen får det att göra fysiskt ont i hjärtat, det är smällar man får ta.