vikkii

Att det är ett helvete när kärlek tar slut är inget nytt. Att försöka beskriva vad som händer
i hjärtat och kroppen är näst in till omöjligt. Det går inte att känna genom att läsa
hur ont varje andetag gör. Går inte att förstå hur minnen,ord, lukter får de att gå elstötar genom hela
kroppen. Alla slags känslor som bara kämpar och slåss innanför bröstkorgen, som vägrar rinna ut genom
tårarna. Att man känner sig helt hjälplös.
Vänner och nära säger, ge det tid, tiden läker allt. Och du står där med en vulkan i hjärtat och vill
bara skrika. När fan kommer den där tiden. Desperationen kommer när man inser att det finns
inget som bedövar helt. du inser att bekantskapen med besvikelse, sorg, hopplöshet och
ilska är ett nödvändigt ont. Frustration kan få en människa att springa en hel natt.
Allt bara flyger runt och varje tanke är flyktig.
Man bygger murar av stolthet, som skydd, för att få vara själv med galenskapen. Som man senare raserar
när fyllan slår till.
Varje liten vindpust gör ont när allt är blottlagt. När man känner sig hudlös är man inte så stark.
Men efter veckor,månader av suddiga och ihopblandade dagar vaknar man upp en dag och känner
inget hugg, ingen elstöt. Det går flera timmar snarare än minuter innan man tänker på det igen.
Någonslags oförklarlig värme börjar sakta sprida sig i kroppen. Hjärtat slår starkare och älskar på riktigt igen.
Man kommer på sig själv med att sitta och skratta på bussen, åt minnen som förr skar som knivar.
Himlen är inte lika grå längre och solen syns mer och mer. Tanken på att leva utan personen är inte längre
förknippad med andnöd. Inte heller tanken på någon annan. Plötsligt står man där och ler åt någon och det
känns bra. Världen lockar och ligger öppen, inte som flykt längre utan som livsbeslut.
Man inser att den där "tiden" faktist kom och gjorde allt lite bättre,bit för bit.
Att skratt och leenden inte döljer ett kaosartat inre längre.
Och att man faktist överlever och blir starkare.