vikkii

Hur mycket man än kämpar emot, hur ont det än gör så har livet den underbara förmågan
att gå vidare utan att du kan göra någonting åt det.
Spelar ingen roll om du ligger på sängen och känner hur hjärtat långsamt pumpar ut blod till dina ådror eller
om du är bland dina närmaste finaste vänner och skrattar, livet stannar inte.
Du kan drömma, önska,sakna, längta tillbaka till men när du sen öppnar ögonen så kommer det som
en chock när du inser att livet har passerat förbi.
Det gäller att le genom det svåra,hårda,tunga jobbiga,onda.
Le och fortsätta leva.
Tills det en dag inte är lite fejkat eller tungt. När leendet inte döljer ett sönderslaget och kaosartat inre.
Och ja det vore en lögn  att säga
att Uppsala är lika färgglatt nu som det var då.
att cheeseburgare är så goda som de var förut med honom.
att min säng är lika gosig och skön som när du låg där.
eller att jag lyser lika stark nu som med dig brevid mig.

Men uppsala har sin glans, sin färg, lite svagare bara.
cheeseburgare är fortfarande förjävligt goda
Sängen är verkligen inte lika gosig men den funkar ändå
och jag kanske inte lyser lika starkt just nu men det kommer.

Även om jag kommer fortsätta hoppas, gud vet hur länge så har jag lärt mig att inte låta tiden bara gå.
Det är dags att le genom det onda
det trasiga
det kaosartade.
Le, le,le bara le hela dagen. Och vem vet, snart kanske det spricker upp för mig med.
Och någonstans långt där inne hos mig, vet jag att allt kommer lösa sig,någongång.

(And the hardest part was letting go, not taking part)