vikkii

Om jag fick som jag ville skulle mitt liv inte vara så mycket annorlundare än det är idag.
Om jag fick som jag ville skulle jag inte vara gladare, smalare, finare, snarare nöjdare.
Mera tillfreds.
Men nu är det så att jag går ensam hem från varje fest, spelning, fika, bio, ja allt. Inget fel i det
Om det inte var så att för varje gång, varje steg  jag tar saknar jag dig mer och mer.
Fast det  jag saknar är inte dig. För du finns inte mer. Du är någon annan.
(någon annans.)
Det är inte du som ritar mina drömmar eller hjälper mig upp när jag ligger nere och blir blöt av allt slaskvatten.
Det är inte du eller den nya som ger mig otur eller okunskap på ett prov. Det är det som gör att jag ligger kvar, inte kan resa mig upp.
Det är det som gör att jag river och förstör och förgör mig själv.
Att jag är kvar och inte du.
Att jag är kvar och det är inte du.

Jag har aldrig känt mig så maktlös som när det gäller dig. För när du är inblandad, beblandad, obehandlad gills inte mina ord. Dom blir ljudlösa små andetag.
Vem sa vad? Vad sa vem? Var det du eller jag som sa det.
Det var vi som sprang och du som fällde mig. Det var jag som föll och jag har aldrig fallit så hårt.
Fallet fick mig att spy och bryta varje ben i kroppen.
Det har gått snart ett halvt år, Sex månader, många veckor, ännu mer dagar och oändligt många timmar.
Och jag ligger kvar, på samma ställe som jag föll, med alla ben brutna och för det hatar jag mig själv.
Inte dig, hur skulle jag klara av att hata dig.
Jag vill inte längre. Snälla rara söta underbara, lämna mig ifred nu.
Jag undrar om du läser det jag skriver fortfarande?
Gör du det så snälla säg något.
För jag vill veta om du vet att jag fortfarande är kvar.
Jag vill veta om du vet att jag fortfarande är kvar.
Att jag fortfarande är kvar.
Kvar.