vikkii

Jag känner mig ostabil.
Jag förstör hela min sommar.
Som när man sitter någonstans med massor av människor & bara tittar på
hur alla andra runt omkring verkar ha bajs kul, så sitter man där och tittar.
För att man inte orkar delta i samtalet, stå upp och springa runt, skämta.
Försöker man känns det bara konstigt.
Så sitter man där på en av Sommarens finaste kväll och tänker att ja, jag vill inte sitta här.
Så förstör man för sig själv & allt bara bidrar till att man mår ännu sämre.
Jag brukar ge upp och inse att jag inte kommer ha kul ikväll, runt elva. Så
jag cyklar hem och ångrar redan efter 100 meter att jag gör det, men orkar ändå
inte cykla tillbaka, sitta och tittta, lyssna i 2-3 h till. På väg hem ringer jag till
Alla som går att ringa för att hitta någon som kanske, har lust att lyssna på det jag
har att berätta. Vilket oftast brukar bli; Hej, jag cyklar, nej det var kul, men jag är inte så himla på nu.
va? nej, de är inget speciellt, jag tror att det var så att...
Sen när jag väl trampat mig till valsätra, åker jag förbi minst 3 olika hus där det hörs musik, skratt, fulla tjejer som
skriker & massa andra ljud som tyder på det är fest och folk har kul.
Varför är inte jag i ett sådant hus eller park nu?
För när jag väl är där, vill jag inte vara där.
Va faan har hänt med mig?

Det var inte så seriöst. De var inte det.
Fråga honom, fråga mig, fråga alla andra.
Så varför tar jag åt mig så mycket.
Jo, för att jag har velat de här i mer eller mindre tre år.
Just nu känns det som att det skulle varit hungra gånger bättre om Paris aldrig hade hänt.
Jag skulle ha blivit besviken men det hade inte varit så här då.
Eller så är det så att jag överdriver allt.
Att jag tagit allting på för stort allvar.
Fan, vad ledsen jag blir.

Har man varit kär i någon i tre år så blir det kanske så här.


Hej jag heter vikki och jag är en stalker.