vikkii

Att det är ett helvete när kärlek tar slut är inget nytt. Att försöka beskriva vad som händer
i hjärtat och kroppen är näst in till omöjligt. Det går inte att känna genom att läsa
hur ont varje andetag gör. Går inte att förstå hur minnen,ord, lukter får de att gå elstötar genom hela
kroppen. Alla slags känslor som bara kämpar och slåss innanför bröstkorgen, som vägrar rinna ut genom
tårarna. Att man känner sig helt hjälplös.
Vänner och nära säger, ge det tid, tiden läker allt. Och du står där med en vulkan i hjärtat och vill
bara skrika. När fan kommer den där tiden. Desperationen kommer när man inser att det finns
inget som bedövar helt. du inser att bekantskapen med besvikelse, sorg, hopplöshet och
ilska är ett nödvändigt ont. Frustration kan få en människa att springa en hel natt.
Allt bara flyger runt och varje tanke är flyktig.
Man bygger murar av stolthet, som skydd, för att få vara själv med galenskapen. Som man senare raserar
när fyllan slår till.
Varje liten vindpust gör ont när allt är blottlagt. När man känner sig hudlös är man inte så stark.
Men efter veckor,månader av suddiga och ihopblandade dagar vaknar man upp en dag och känner
inget hugg, ingen elstöt. Det går flera timmar snarare än minuter innan man tänker på det igen.
Någonslags oförklarlig värme börjar sakta sprida sig i kroppen. Hjärtat slår starkare och älskar på riktigt igen.
Man kommer på sig själv med att sitta och skratta på bussen, åt minnen som förr skar som knivar.
Himlen är inte lika grå längre och solen syns mer och mer. Tanken på att leva utan personen är inte längre
förknippad med andnöd. Inte heller tanken på någon annan. Plötsligt står man där och ler åt någon och det
känns bra. Världen lockar och ligger öppen, inte som flykt längre utan som livsbeslut.
Man inser att den där "tiden" faktist kom och gjorde allt lite bättre,bit för bit.
Att skratt och leenden inte döljer ett kaosartat inre längre.
Och att man faktist överlever och blir starkare.

Sakna; att känna sorg eller längtan (efter något eller någon)

Jag har skrattat. Jag har lett. Jag har gråtit.
Jag har varit med människor konstant i två veckor.
Jag har varit ensam lika länge. Jag har haft sömnlösa nätter följt av sömnlösa dagar.
Jag har haft sömnfyllda nätter följt av sömnfyllda dagar. Jag har varit tyst. Jag har skrikigt.
Jag har varit glad. Jag har varit ledsen. Jag har tappat fotfästet. Jag har varit galen.
Jag har varit full. Jag har varit nykter. Jag har varit tråkig. Jag har sett soluppgångar och solnedgångar.
Jag har flörtat. Jag har inte velat vara nära någon. Jag har bråkat. Jag har varit arg. Jag har varit frustrerad.
Jag har varit frusen. Jag har tinat upp.Jag har saknat. Jag har glömt. Jag har inte tänkte. Jag har skrivit.
Jag har stått på bryggor och kastat sten. Jag har väntat. Jag har gett upp. Jag har lyckats.Jag har misslyckats.
Jag har haft ångest. Jag har ångrat. Jag har suttit. Jag har kommit långt. Jag har komit ingen vart. Jag har skämtat. Jag har ansträngt mig. Jag har ätit. Jag har inte ätit alls.
Jag har vaknat. Jag har somnat. jag har andats.
Jag har förlorat en vän. Jag har älskat. Och blivit älskad.
Jag har tagit beslut. Jag har uttmanat mig själv. Jag har kämpat. Jag har gett upp.
Jag har spelat kort. Jag har spelat boll. Jag har dansat. Jag har tänkt på andra.
Jag har blivit charmad. Jag har blivit småförälskad. Jag har ramlat och slagit mig.
Jag har önskat.
Jag har levt
Jag har överlevt.
Snart 5 månader.
Är jag hel nu? Kommer det inte göra ont mer?
Snart. förhoppningsvis snart.